Jag har en stalker!
Som tur är vet jag vem det är, hon jobbar nämligen som lärare på min skola.
Idag hade hon tydligen ett väldigt stort behov av att hitta mig & min kompis "A.O" som skriver projektarbete tillsammans, men istället för att leta upp oss på skolan (vilket inte är särskilt svårt eftersom det är en liten skola) så ringer hon runt halva skåne!
Totalt fem samtal blev det:
- min gamla mobil,
- "A.O":s gamla mobil,
- hem till mig,
- hem till "A.O",
- "A.O":s nya nummer.
Till slut fick hon alltså tag i oss & kunde då berätta att hon ville byta tid på ett möte vi bokat med henne senare i veckan. Inte jätteakut.
Det visade sig att vi suttit helt lugnt & fridfullt i cafeterian på nedanvåningen & läst under hela den tiden som hon ringt runt & letat efter oss på ovanvåningen, max 30 m ifrån?
Det hade gått mycket fortare om hon bara rest sig från stolen & gått ett varv i korrioderna, men icke.
Detta mina damer & herrar, är vad man skulle kunna kalla för lathet.
Sådan lathet som till slut leder till att man aldrig reser sig från soffan där man sitter framför tv:n & beställer hem pizza efter pizza & sakta ökar i storlek så att man snart är fyrdubbelt så stor som man var från början.
Jag tror dock inte att det kommer gå så långt i just detta fallet.
Men jag vill ändå påminna er alla där ute om att det är viktigt att röra på sig, så därför råder jag er att åminstone resa sig ur den stolen ni sitter på just nu, minst en gång om dagen när ni egentligen inte orkar. Det är ett steg mot rätt riktning. Ett ytterst litet sådant, men det räknas.
Adios amigos!
